Fler exempel på hur Lyssnartid kan fungera i vardagen:
Vill inte klä på sig:
- Hela familjen hade haft en lugn och harmonisk morgon. Pappa la sig i soffan med båda pojkarna för att se på lite barnprogram innan han åkte till jobbet. Det såg gulligt ut med högen av barn och pappa travade i samma soffhörn, alla knäpptysta med fyrkantiga ögon riktade mot tv:n. När det var dags att stänga av tv:n var storebror helt osamarbetsvillig. Han sparkade och skrek, ville inte alls ta på sig kläderna för dagis. Jag var ganska överraskad av hans förändrade sinnesstämning, och när jag hörde stressen i pappas röst över att tiden rann iväg löste jag av honom så han kunde åka till jobbet. Jag satte mig bredvid storebror och höll fast vid att han skulle klä på sig. Hans motstånd blev allt mer våldsamt och panikartat, och när jag till slut kom riktigt nära och kunde fråga vad som hade hänt kastade han sig i mina armar och började gråta. Det visade sig att någonting han hade sett på tv hade skrämt honom. Vi brukade bara se på Playhouse Disney för att programmen inte innehöll våld eller annat olämpligt, men tydligen höll de inte vad de lovade denna gång. En figur hade satt sig i en hink och blivit biten av en haj eller krabba - lite oklart (och oviktigt) exakt vad det var. Storebror grät och berättade om vartannat under flera minuter. Jag var ganska överraskad över hur skrämd han hade blivit utan att visa det minsta under tiden - han hade inte sagt ett pip under hela tv-tittandet. När han hade gråtit klart så klädde han på sig själv utan uppmaning, och sprang glatt ned till dagis tillsammans med lillebror.
Ledsen lillebror:
- Lillebror hade varit väldigt inbunden hela förmiddagen. Han sög på tummen oavbrutet, och drog benen efter sig när vi gick till dagis. Jag fick verkligen dra i honom, kändes det som. Väl inne på avdelningen tog han fram tågbanan och började leka. Några minuter senare sa fröken att alla barn skulle gå ut på gården. Då bröt lillebror ihop! Han som inte haft en enda dålig dag på dagis under ca 8 månader började gråta högt. Jag hade tid att stanna, jag satt mitt på golvet med hans huvud nedborrat i mitt knä medan alla andra små barn gick runt och klädde på sig. Jag blinkade åt fröknarna att jag skulle ta hand om lillebror så de kunde ägna sig åt de andra. När gråten ebbade ut frågade jag lillebror hur han mådde, och gråtandet tog oförminskad fart igen. Detta upprepades några gånger. Efter 10 minuters gråtande satte sig lillebror upp självmant och ville också gå ut. Han började klä på sig själv och sprang efter de andra. Han var sitt gamla vanliga glada jag, jag fick aldrig reda på varför han var ledsen men det hela hade bearbetats ändå. Vid hämtningen fick jag höra att han hade haft en helt vanlig dag, han hade varit på bra humör hela dagen.
